Lättja (likgiltighet)

Det hela började med att jag kännde mig deppig. Så deppig att allt var som ett svart hål. För att ta reda på vad jag kunde göra för att motverka detta började jag att analysera livet. Man behöver inte vara ett geni för att inse att om man analyserar livet när allt verkar som mörkast blir man näst intill självmordsbenägen av alla uppblåsta problem. Jag hade gått ifrån att vara krampaktigt positiv till att bli en gråtande och cynisk bitterfitta på några månader. Självdiagnoserna blev många, utbrändhet (utan att egentligen ha utfört något extra), manodepression, hjärntumör, pms, järnbrist med mera. Detta ledde i sin tur på sannorlika skäl till misstankar om hypokondri. Alltså en fulländad negativ spiral. Det här är vad jag har kommit fram till är lösningen på detta;

1. Tränings endorfiner är bra skit!
2. Att inse att ett fejkat leende också framkallar endorfiner och deffade käkmuskler.
3. Citatet; Get a grip, people hate sissies. No-one's ever going to shag you if you cry all the time. (Love Actually)
4.Att uppskatta det faktum att det kunde vara mycket värre eftersom jag ju fortfarande är kroppsligt intakt.
5. Det gamla uttrycket; Det man inte vet tar man ingen skada av => ignorera problemen och de försvinner tillsist.
6. Att söka upp någon som har det mycket värre tex uteliggare, alkoholist, narkoman eller någon som jobbar på Försäkringskassan.

Att älta borde också vara en dödssynd! Kampen för att inte bli likgiltig och hård hagga har börjat.