Var är gubben på bussen?

En gång för ganska länge sedan när jag satt på bussen på väg ifrån ghettot till tåget som skulle leda mig hem till mina föräldrar inträffade ett mycket speciellt möte. Då jag klivit på bussen hade jag helt i enighet med svensk sed satt mig på ett säte så att jag inte behövde få kroppskontakt med någon utav mina medpassagerare och som en extra försäkran slängt mitt baggage på sätet utåt gången som ett slags skyddsmur. Det brukar vara ett mycket effektivt sätt att visa att man är otillgänglig för samtal och dylikt. Trots det hör jag bara efter en hållplats en röst, som kunde ha varit i mitt bakhuvud, men som visade sig komma från en liten och något åldersstigen man med flint och beige överrock och allt sånt som man förväntar sig av en åldersstigen ska ha. Han berättade att han var på väg till Rusta för att köpa ett nytt moppset, för de man kunde köpa på hemmet där han bodde var mycket dyrare. Det skulle man ju kunna tycka var en ganska lustig start på ett samtal och värre blev det när han ur rockfickan tog fram sin lilla fickbibel för att läsa några tänkvärda ord. Jag fick också veta att han hade en flickvän på ett hem i närheten som brukade rulla över med sin rullator en gång i veckan. Längre än så hann vi inte innan bussen rullade in vid Resecentrum men detta vara bara mitt första möte med bussmannen.

Nästa gång jag träffade bussmannen var såklart också på bussen, även denna gång på väg till tåget. För sent upptäckte jag att jag hade placerat mig på sätet precis framför honom igen. Eftersom han kände igen mig från tidigare samtal så satte han igång att prata på en gång. Det finns inget som känns så absurt som när en man som väl har passerat sina bästa år biktar sina relationsproblem för att försöka få en tolk i deras försök att interagera med det mystiska släktet kvinnfolk. Min prestation under detta samtal var om jag får säga det själv i klass med både Dramatenskådespelare och pokerproffs. Inombords krampade det dock i alla muskler som används för att frammana okontrollerade skrattattacker, och det är inte få muskler vi talar om här. Det visade sig nämligen att vår beige klädda vän hade bekänt sina djupa känslor till sin flickvän genom att sjunga in sitt budskap i form av bibliska trudilutter på ett kassettband. Tragiskt nog så hade detta i sitt uppspelande mottagits med samma entusiasm som han hade väntat sig då hon plågat hade bett honom att stänga av. Det är hårt att bli ratad även på ålderns höst verkar det som. Där satt jag med en gråtande flintskallig man och önskade att jag hade haft vett att uppföra mig lite mer svenskt så skulle jag inte ha hamnat i den här situationen till att börja med. Är inte bussen framme snart?!?