Som att möta sigsjälv i framtiden......

Jag har nyligen kommit hem igen efter att ha spenderat helgen hemma hos mina föräldrar tillsammans med min bror med anledning av firandet av hans tjugoförsta årsdag(hans födelse). I min familj innebär födelsedagar ett möte med De som blev lämnade kvar, det vill säga mormor och farmor. Det är iochförsig ganska trevligt att under korta intervall uppdatera sig på läget men en middag med efterföljande fika med allt var det innebär kan ibland visa sig vara alltför påfrestande på nerverna. Missförstå mig inte. Jag tycker mycket om mina anmödrar men ibland kan det bli lite för mycket gaggighet så att det inte går att filtrera ut nått vettigt. Jag inser att jag har mötts öga mot öga med migsjälv i framtiden. Kanske så kommer jag inte att nå dit. Jag lever på hoppet. Att gå omkring och föra konversation med sigsjälv eller blommorna, att för varje dag krympa ihop lite mer i kroppen och känna styrkan försvinna, det är sånnt som gör mig rädd för att åldras. Om jag blir gammal ska jag köpa mig en tax (Doris ska hon heta) som jag ska göda och skämma bort. På så sätt behöver jag inte bli ensam och har någon att tala med och eftersom Doris är ganska fet kommer hon inte orka att ta långa promenader så vi kan vara stillasittande tillsammans. Känns skönt att ha en plan.