Man ska alltid ha en Plan B

Jag har idag blivit bryskt påmind om det som jag har gjort mitt bästa för att inte tänka på. En existenciell fråga, nämligen närmandet av det heliga tjugofem. Tjugofem som är en fjärdedel av hundra. Hundra som jag anser vara ett ungeförligt mått på en maximal levnadscykel. Då jag har mindre än elva månader tills jag passerar denna osynliga åldersgräns känner jag att jag behöver göra upp någon slags levnadsplan. Genom brainstorming kom jag fram till följande:

För att uppfylla de mognads och ansvarskrav som ställs på en vuxen människa i sina bästa dar skulle jag nog behöva skaffa något slags husdjur eller något annat som ligger steget över krukväxt på ansvarsskalan. De som säger att man inte kan köpa kärlek har aldrig haft en hund. Ja jag vet! Jag har redan provat det där med djur och det var ju inte direkt en tillvaro i rosa sockervadd, snarare en tillvaro i sågspån och ammoniaklukt med topping av kuttrande nattljud. Tamagucci kanske.....

Jag skulle kunna bli lyxhustru och ägna dagarna åt att träffa mina väninnor. Skulle vara lite lockande om jag hade väninnor som var lediga på dagarna men som det ser ut nu så skulle jag få tillbringa min tid med pensionärstanterna i vid provsmakningsdiskarna i mataffären.

Då är det kanske bättre att vara lyxhustru på något ställe där folk är hemma på dagarna.........kanske i en afrikansk by..........för där är alla arbetslösa.....så då har de inget annat för sig än att umgås hela dagarna. Då skulle mina barn få springa ett par mil till skolan varje dag under sin uppväxt. Då vi sedan flyttar tillbaka till Sverige skulle de bli stjärnor i fri-idrott. Alla vinner!

Jag vet inte om ni har lagt märke till att min plan går ut på att jag ska slippa jobba och leva på att suga ut min stackars make. Det beror på att jag bara skaffar mig en utbildning för att bli bäst på TP och inte för att få något verkligt jobb. Man kan aldrig samla på sig för mycket värdelöst vetande för man vet inte vad det kan komma för fråga till nästa bruna tårtbit.