Linda Lampenius med dragspel

När jag gick i första klass tog mina föräldrar med mig till öppet hus på musikskolan i staden där vi bodde. Man fick prova på alla möjliga instrument men det var ett som jag tyckte var lite coolare än de andra. Dragspel! (Fråga mig inte varför.) Efter en massa tjatande gick mina föräldrar med på att betala för dragspelslektioner två gånger i veckan. Det jag inte hade tagit med i beräkningarna var ju att ett dragspel är relativt tungt att bära om man inte är mer än en tvärhand hög själv(kanske är något överdrivet). Men vad snyggt det var! Stort som en symaskin i någon slags plastmaterial i träimitation med knapptangenter på båda sidor. Det faktum att jag inte har något minne av att någonsin ha tränat utanför lektionstid kan antingen bero på:

• Att jag inte tränade utanför lektionstid på grund av lathet eller tidsbrist.
• Att jag har varit med om något traumatiskt i samband med mitt hemspelande så att hjärnan blovckerar eventuella minnen.
• Att jag inte behövde träna för att jag var en naturbegåvning.

Det var allt släpande som fick mig att ge upp spelandet men tänk vad som kunde ha blivit. Jag hade kanske kunnat ge dragspel ett lyft, som en blandning av Linda Lampenius och Pepps Persson. Jag har i vuxen ålder övergått till att sukta efter gitarrer. Egentligen så är alla män med gitarr sexiga hunkar. Jag vill alltså inte själv lära mig att spela utan bara ha tillgång till någon som besitter kunskap på området och är villig att utöva det. Säckpipa är också ganska sexigt......