Änglafötter i ögat

Nu har äntligen den efterlängtade snön börjat falla över staden. Jag hörde nyligen någon beskriva snöfall med änglar som nedstiger. Lite väl poetiskt kanske men jag kan faktiskt hålla med om att det käns lite heligt när tussar av iskristaller sakta dalar ner mot marken. Jag får samma impuls som när jag är ute i den stjärnklara natten, att slå ut med armarna och vända ansiktet uppåt (eventuellt snurra med armarna utsträckta men det kräver lite mer balans när man kollar uppåt). Det är bara det att risken med att göra detta i snöfall, eller regnfall för den delen, är att man kan få nedfallet i ögat, vilket grumlar synen och på så sätt motverkar syftet med handlingen. Jag kan inte förstå varför jag blir så överraskad varge gång det händer. Jag glömmer alltid bort att den första snön är så vacker.