Mitt bidrag till samhället

Jag vet inte om jag har berättat om mitt julmöte med hjälporganisationerna. Det var sånna här stackars ungdomar på stan med gröna pärmar som mässade om miljöförstöringar och fattigdom. Julstämningen slog ned som en blixt och jag fick ett omeotståndligt behov av att rädda världen med mina slantar sponsrade av CSN. Tyverr varade denna känsla inte mycket längre än det tar att cylka hem med 50 kg julklappar i motvind och uppförsbacke. Det var då jag fick användning för ett av mina visaste visdomsord; Man ska aldrig köpa något som man inte kan lämna tillbaka. Vad ska afrikanerna med mina svenska pengar till i alla fall. Tror inte att de tar sådan valuta i den lokala torghandeln. (detta var ett skämt!).

Vill bara passa på att upplysa er om att min blogg från och med nu är handikappanpassad för läsare med avsaknad av känsla för homor och ironi. För den med dyslexi har jag smugit in felstavningar och syftningsfel så att felen redan finns där så att deras läsning blir mer korrekt. Förrutom denna oerhörda människoinsats håller jag även på att dra mitt strå till stacken för att hjälpa samhället i stort. Jag tänkte att omfång är nyckelordet till välgång. Genom att minska mitt eget omfång skulle jag inte bara minska slitaget på allmänna parkbänkar, busshållsplatser och gungställningar utan ochså minska energiförbrukningen hos allmäntillgängliga fordon, eldrivna hissar och dylikt. Jag skulle kunna bära mindre (storleksmässigt) kläder vilket skulle innebära mindre transportkostnader och jag skulle behöva äta mindre vilket skulle gynna kinarestauranger med "allt du kan äta"-buffé. Ett litet steg för mig, ett stort steg för Moder-Jord!