Det är rätt åt dig tjockis.

Inget är så motvierande som självförakt. Så som jag ser det har man sig själv att skylla för de flesta problem som man kan bli drabbad av. Känner du dig tjock, rulla iväg din feta lekamen och träna. Känner du dig som en vissen maskros, klipp dig och skaffa dig ett jobb (kanske i omvänd ordning beroende på var man tänker klippa sig). Känns det motigt? Fortsätt som förut då men kom inte till mig och klaga. Ingen gillar en gnällspik. Detta är mitt mantra som jag ska börja använda framför spegeln på morgonen.

Ibland när jag känner mig lite lätt aggressiv händer det att jag önskar att jag var en fientilg situation. Att jag blev utsatt för ett rånförsök t.ex. Då skulle det ju vara ganska motiverat att försöka klubba ner rånaren med all kraft man kan uppbringa samtidigt som man får användning för sina kickboxinings kunskaper. Jag är nog lite den träningstypen också, att jag tycker om att se hur mycket jag kan pressa mig själv utan att kollapsa. Självplågare? Jag har även funderat på att gå ut mitt i storskogen och bröla älgaranas parningsläte för att se vad som händer. Alltså bara tankar och inget som någonsin kommer att realiseras. Är det bara jag som funderar på sånnt? KP är jag onormal?